När livet står på paus

Natten till påskafton sattes livet på paus för mig och mina syskon. Helt oväntat och plötsligt slutade min pappas hjärta att slå. Han skulle fylla 70 år i sommar. 

Så här skrev jag på påskafton, när tårarna aldrig ville ta slut:
”Älskade pappa vad du fattas mig! Du skulle ju leva minst 20 år till.
Inatt slutade ditt hjärta att slå trots att du var frisk som en nötkärna, njöt av livet och motionerade regelbundet.

Vi saknar dig så mycket. Vi är tillsammans allihop hos din MariAnn, vi gråter och kramas.

Mitt hjärta brast nästan när A förstod och grät förtvivlat en lång stund. Du och han är sista bilden jag har på dig i min mobil. Jag vet inte varför jag inte tog något kort senare. Det är en underbar bild från ön. Och O klappade på din hand vid avskedet idag. Han ville det och han grät. Vi har alla gråtit väldigt mycket.

Tack för allt du gav oss älskade pappa. Du har lärt mig allt jag kan och jag hoppas att mitt liv också får präglas av trofasthet, värme, glädje och tacksamhet, precis som ditt liv gjorde.
Hälsa mamma i himlen.
Jag älskar dig pappa Per!”



Idag känner jag mig mest tom.