Premiär för åttaåringen

Idag ledde min son en gudstjänst för första gången. Han är åtta år.

När vi gick till bilen berättade han att han var väldigt  spänd. Hur tänker man som mamma när man ge ett barn en så stor uppgift?

Här är bakgrunden:
  • Egen erfarenhet Som barn fick jag vara med min pappa när han hade barn- och familjegudstjänster. Det har berikat mitt liv att redan som ung få ansvar, få uppgifter samt att göra betydelsefulla saker tillsammans med pappa. Jag har haft nytta av detta både i mitt yrkesval, yrkesliv och i mitt församlingsengagemang. 
  • Intresse Min son visade tidigt att han tycker om att klä ut sig och spela teater. Eftersom jag också tycker om teater uppmuntrade jag detta intresse. Därför har han flera gånger varit med mig och varit assistenten Nelson när jag är Detektiven. De gånger han inte har velat, har jag inte försökt övertala honom. Och de gånger han har ångrat sig i sista sekunden och vill vara med har jag inte suckat, utan blivit glad och tagit med honom. Han vet alltså att han kan ångra sig i sista stund utan att behöva få dåligt samvete. 
  • Scenvana Han har som sagt spelat teater tidigare. Ibland är det enklare att vara på scen om man ”är någon annan”. Men idag var första gången han skulle stå på scen som sig själv. 
  • Förberedelse Jag frågade honom för en vecka sedan om han ville leda gudstjänsten tillsammans med mig (jag har tänkt i en månad, men det är för lång framförhållning för honom). Jag berättade var det skulle vara någonstans och vad det skulle innebära. Igår frågade jag honom igen och han sa återigen att han ville. 
  • Övning Idag på morgonen satte vi oss och skrev manus tillsammans. Vi skrev två uppsättningar exakt likadana manuskort: en hög till honom och en till mig. På båda stod det vad båda skulle säga. Alltså repeterades allt. Sedan övade vi igenom två gånger. 
  • Tillsammans ”Mamma jag är väldigt spänd,” sa han på väg till bilen. ”Jag förstår det”, sa jag. ”Men jag står ju bredvid dig och vi gör det tillsammans! Och du har korten att titta på om du behöver.” ”Ja visst ja!” sa han och log. 
Väl på plats vid Haga missionshus kände vi hur det kändes att stå på estraden, vi testade ljudet och sa de första meningarna. Sedan fick han leka med sina bröder tills det var dags. 

Min åttaåring skötte sitt uppdrag med bravur. Han kände själv att det gick bra och berättade att han tyckte att det var roligt. Han vill göra det igen. 

Och jag är SÅ stolt.