Ses igen

I böcker kan vad som helst hända. Den insikten slog mig när jag satt i bilen för snart nio månader sedan, några få timmar efter att vi fått det chockerande beskedet att min pappa och barnens morfar hade dött. Dödsfallet var helt oväntat och min yngsta son reagerade oerhört kraftigt. Jag har aldrig sett ett litet barn sörja så intensivt. 



Strax innan pappa dog ha de jag börjat skriva Eldskölden. Min yngsta son var förebild för bokens huvudperson Arvid. När vi satt där i bilen visste jag plötsligt exakt vad bokens huvudtema skulle vara: sorg, förlust och återförening. I Draksvärdet och Kristallhjälmen fick mina pojkar träffa sin mormor som dog flera år innan de föddes. Jag blev både rörd och glad över insikten att vad som helst kan hända i böcker. Självklart skulle pojkarnas morfar nu göra mormor sällskap i Gränslandet. Tillsammans skulle de skicka iväg pojkarna på det sista avgörande uppdraget i Athirion. 


Här är inledningen på fjärde kapitlet i Eldskölden: 


KAPITEL 4


Allt såg ut precis som Arvid kom ihåg det. Mormors prydliga rabatter, den grusade gången, bärbuskarna, den lilla dammen med näckrosor och bersån framför det gulliga röda huset med vita knutar och en inglasad veranda.
En kvinna med kritvitt hår kom precis ut ur huset med en bricka. Arvids hjärta tog ett glädjeskutt. Mormor! Hon tittade upp som om hon känt på sig att hon var iakttagen. när hon fick syn på honom sken hon upp.
Hon vände sig mot någon som stod på knä med ryggen åt honom och pysslade i en rabatt. Antagligen en ny trädgårdmästare. Arvid hörde inte vad hon sa. Mormor nickade åt Arvids håll.
Trädgårdsmästaren vände på huvudet och reste sig upp.
När Arvid såg vem det var fick han nästan svårt att andas. Kunde det verkligen vara sant? Härliga bubblor pirrade som sockerdricka i hans mage, för mannen framför honom var inte trädgårdsmästare. Det var någon han kände mycket väl.
”Morfar!”
”Arvid!”
Arvid sprang mot honom och hoppade upp i hans famn. Han slog armarna om halsen och lindade benen om hans midja. Äntligen fick han känna morfars kram igen. Morfar snurrade runt med honom.
”Morfar. Morfar.” Arvid viskade i hans öra. ”Arvid, min pojke.”
Arvid klappade håret som var mjukt som fjädrar och strök den lite sträva kinden.
Han släppte på greppet om morfars hals, men
satt kvar på hans höfter, tog morfars ansikte i sina händer och såg in i hans blåa ögon.
”Är det verkligen du, morfar?”
”Ja, det är det.”
”Jag har saknat dig.” Arvid kände tårar i ögonen. ”Jag förstår det. Jag har saknat dig också.”
Morfar klappade honom på kinden. Handen var så varm och len.
”Vi hann inte säga hejdå ...” Tårarna gick inte att hejda. Han slog armarna om hans hals igen. ”Varför dog du?”
”Jag ville inte dö.” Morfar lutade sitt huvud mot Arvid. ”Jag ville se dig och dina bröder växa upp. Men något i min kropp gick sönder och då kunde inte hjärtat fortsätta slå. Det bara blir så ibland. Tyvärr hände det mig.”
”Jag tycker att det var fel.” Arvid snyftade mot morfars axel. ”Jag ville ha dig kvar.”
Morfar sa inget mer. Han satte sig på en bänk fortfarande med Arvid i famnen. Mormor kom också och satte sig. De klappade honom, pussade lite och det kändes okej. Fint att bli ompysslad fastän han var ganska stor.