Sorg

Jag vill inte vara med längre. Kan inte allt bara vara som förut.

Förlust har jag varit med om tidigare, men jag kunde aldrig ana att en sorg kunde vara så smärtsamt som detta är. All sorg är olika, ändå märker jag att vi fyra syskon känner väldigt lika. Detta är en oerhört stor förlust för oss.

Pappa var inte bara pappa. Han var så mycket mer. När mamma blev sjuk var vi syskon mellan 3 och 10 år. Mamma tog beskedet om sin diagnos MS väldigt hårt. Pappa berättade i efterhand att mamma spontant sa att hon inte ville leva längre. Men där och då bestämde sig pappa för att göra sin älskade frus liv rikt och härligt. Och det gjorde han verkligen. Han klagade aldrig. Han tog med sig mamma och oss på resor. Han hade sitt goda humör hela tiden och sin humor.

Åh vad jag saknar ditt glada ansikte, pappa.

Eftersom mamma var sjuk och de sista tio åren av sitt liv inte kunde prata eller röra sig, har det alltid varit pappa jag har vänt mig till när har har haft funderingar, varit orolig, behövt råd, varit ledsen, känt mig ensam. Han lyssnade, förstod och stöttade. För ett år sedan ringde jag pappa och vi hade ett samtal som vi inte hade haft tidigare och som jag idag är så tacksam för att vi hade. Jag stod inför att gå in i en ny tjänst på jobbet och frågade pappa hur man är en ledare när man har en personlighet som vi har.
”Jaha, tycker du att vi är lika?” sa han och jag hörde på rösten att han log. ”Ja, det har du nog rätt i.” Och så pratade vi ganska länge, för att vara vi. Vi pratade om vad som är viktigt för oss i ledarskap och hur vi tänker. Efter samtalet kände jag att allt det som jag tänker och känner, tänker och känner pappa också. Det blev en styrka. Och det är en styrka idag också. För jag vet att det räcker och det räcker väldigt långt.

Han visade med sitt liv hur man leder på ett mjukt, inlyssnande och trevligt sätt fullt av humor.
Jag hade velat titta på honom mer. Jag hade velat bli ledd av honom många år till.


Men nu är det slut.

Det gör ont att du inte är här längre, pappa. Ondare än något annat jag har känt.


När pappa fyllde 40 år var vi med om hans ”40-års-kris” en dag vid matbordet. Han läste om Martin Luther King och allt han var med om och fick betyda. Han dog innan 40 års ålder. Ju mer pappa läste, ju längre sjönk han ner i stolen. ”Nu får jag min 40-års-kris”, sa han när han läste, sjönk ner under bordet, ojade sig och skrattade. Det var så typiskt honom, att kunna skoja även om allvarliga saker. Och vi skrattade också.

Det låg nog lite sanning i det där med 40-års-kris även om pappa gjorde det på ett humoristiskt sätt. Jag kan tänka mig att när han såg på sitt liv så tyckte han inte att det var så märkvärdigt. Men nu när han inte finns längre förstår vi att hans liv fick betyda så oerhört mycket. Om hans liv inte hade haft någon betydelse hade det inte varit så många som sörjer så djupt som det är nu. Vi får meddelande från hela Sverige av människor som berättar att de varit chockade och ledsna lång tid. Många saknar honom. Vi som var honom närmast vet att hans liv betydde väldigt väldigt mycket.

Redan innan pappa dog sa jag ofta ”pappa har lärt mig allt jag kan”. Och det är sant. Jag kunde inte ha en bättre förebild när det handlar om bemötande av barn, kreativ undervisning, berättande, att ta barn på allvar, att älska i nöd och lust, att leda sin barn, att dela med sig av sin tro till sina barn, att vara ledare för ledare, församlingsengagemang, att vara öppen med sitt liv och svårigheter för att med det hjälpa andra, att inge förtroende, att använda humor... Det finns så mycket.

Pappa, du lärde mig allt jag kan.

Jag hade inte förväntat mig att vara med om ytterligare en tragedi. Jag trodde att lärdomen i mitt liv var att leva med en svårt sjuk mamma. Att vårt ankare till pappa skulle dö tidigt har aldrig funnits i min värld. Han skulle leva tills han var 90 år precis som sina föräldrar.

Just nu vet jag inte hur lång tid det kommer att ta att komma igenom en sådan här förlust. Det har snart gått fyra veckor. Det är kort tid. Men jag tar hjälp av själavårdare och när någon erbjuder sig praktisk hjälp tar jag emot den. Telefonsamtal, personliga meddelanden, blommor, handskrivna kort och erbjudande om promenader är sällsynta, men när de kommer blir jag så tacksam. Det är exakt sådana saker som gör att känslan av övergivenhet blir mindre. Flera vänner hjälper mig att baka till ett kalas vilket också gör mig alldeles rörd.

Att ta sig igenom sorg gör man genom att prata. Och därför behövs människor som orkar lyssna. Lyssna utan att trösta, utan att släta över, utan att berätta om egna erfarenheter och utan att skuldbelägga. Idag kanske jag är arg, då behöver jag få prata om det. Imorgon kanske jag är ledsen, då behöver jag få prata om det. Och en annan dag kanske besvikelsen över människors avståndstagande är den största sorgen. Jag har fantastiska lyssnare runt omkring mig (jag är dessutom gift med den bästa!) och utan dem skulle det inte gå.

Nästa fredag är det begravning. Så märkligt att vi planerar för en begravning. Pappas begravning.

Din ... begravning ... pappa... avsked ... fortsätta utan dig.

Älskade pappa! Detta är mycket svårare än jag nånsin kunde förställa mig.