Till minne

Det är så märkligt att skriva till minne av pappa som alldeles nyss var så levande, glad och i sin krafts dagar. Per Axelsson avled 20 april hastigt och helt oväntat i sitt hem i Söderhamn. I sommar skulle han fylla 70 år. Chocken blev stor hos familj, vänner och församlingar där han varit och fortfarande var verksam.

 

Per växte upp i Surahammar i Västmanland med far, mor och två yngre systrar. De var aktiva i ortens pingstförsamling. När Per var 17 år flyttade familjen till Märsta när pappa Sven började jobba på tidningen Dagen. I pingstförsamlingen fanns en 15 årig flicka Viola som delade Pers intresse för musik. De började sjunga tillsammans och annan ljuv musik uppstod. Per och Viola gifte sig så småningom och fick fyra barn: Malin, Camilla, Jacob och Petra  

 

Redan tidigt hade Per en önskan om att få tjäna Gud. Som liten drömde han om att bli missionär. Han gick bibelskola i Filadelfia Stockholm och började sin evangelistbana i Skinnskatteberg när han var 18 år gammal. Därefter var Per verksam i olika pingstförsamlingar som evangelist, ungdomspastor, barn- och familjepastor och föreståndare, resten av sitt liv. De platser han var på är Skinnskatteberg, Rossön, Vasa (Finland), Härnösand, Kalmar, Huskvarna, Kungshamn, Västerås, Söderhamn och Bollnäs.

 

När Viola var 34 år fick hon diagnosen MS. Sjukdomen bröt ner henne snabbt och hon blev sämre och sämre tills hon dog 2005. Pappa stod vid sin ungdoms kärlek hela tiden, pussade henne, skämtade med henne, tog med henne på resor och hade henne hemma ända till slutet. Han visade alla vad sann trogen kärlek är.

 

2010, några år efter Violas död gifte Per om sig med MariAnn, som var änka och också hade fyra barn. Per fick återigen uppleva kärlek och att få hålla någon i handen som han hade saknat i många år. De började tjäna Gud tillsammans. Per hann aldrig gå i pension. Han var pigg och kände att han hade mer att ge. ”Kan jag få vara till tjänst är jag gärna det”, sa han och jobbade två år extra i Söderhamn och därefter tackade han ja till att bli vakansföreståndare i Bollnäs. Där blev Per och MariAnn ett mycket uppskattat pastorspar som bland annat såg samhällets trasiga människor. Församlingen i Bollnäs förlorade sin pastor när Per dog.

 

Ett uttryck jag ofta hörde pappa säga de senaste åren var att han kände sig välsignad. Då tänkte han bland annat på sina barn och de 11 barnbarnen. Per har alltid sett barnen han har mött och barn har känt att han tar dem på allvar och talar till dem så att de förstår utan att det blir barnsligt. Och när han talade till barnen i en gudstjänst talade han också med ett djup som gjorde att de vuxna lyssnade och fick något med sig.

 

Pappas dröm om att bli missionär kanske inte slog in, men han fick följa med på några resor till missionsländer och när han kom hem visade han bilder och berättade med stor entusiasm om vad han hade varit med om. Som 9 åring bestämde han sig för att lägga sitt liv i Guds händer och i de församlingar han har tjänat har han lämnat avtryck. Genom hela livet hade han fötterna på jorden, behöll glädjen, humorn, tacksamheten och tilliten till Gud. Det är detta som gjorde honom till en god vän, kollega, pastor och mentor.

 

För mig och mina syskon var pappa vårt ankare. Och för våra barn var han en rolig och älskad morfar/farfar. Därför är tomheten och saknaden enorm just nu. Vi minns honom med stor kärlek och värme.

//Malin Wennerhult, dotter

(Texten publiceras i förkortad version i tidningen Dagen, på familjesidan)